K ronologiskt inledes huvudräkningens historia i flertalet redogörelser med original som Jedidiah Buxton och Zerah Colburn. Båda dessa benägna huvudräknare erhöllo sina kvalitéer alldeles oberoende av all regelrätt skolning. Den senare lät sig bildas, men då till förfång för hans förmögenheter i vad det huvudräkningen anbelangade.

J edidiah Buxton (1707- 1772) förblev emellertid analfabet under hela sitt liv. Han var heller ingen snabbräknare. Buxtons särprägel bestod i att kunna använda sitt minne såsom ett trofast och pålitligt redskap för huvudräkning över tiden, i det att han härigenom t.ex i åtföljd på en månads uppehåll, fyllt under andra begivenheter, kunde återuppta en tidigare beräkning där den hade avslutats. Hans hela uppmärksamhet lade fokus på räknandet, och då inte främst såsom konst, utan som interpretation och begivenhet. Sålunda hemkom han efter ett teaterbesök, vilket initierats genom några vänners försorg och medverkan, utan någon annan behållning än tillställningens sifferdata. Han kunde säga hur många ord som yttrats under pjäsen, hur många steg som tagits o.s.v. I vad mån dessa summeringar kunde verifieras förtäljer visserligen inte historien. Andra bedrifter är säkrare dokumenterade. Han fick en gång som uppgift att beräkna det slutliga penningbelopp, vartill en 140 gånger, successivt dubblad penningsumma växer om man utgår från en kvartspenny. Beräkningen tog honom några timmar, varpå han kunde utsäga det korrekta resultatet i pund och sterling. Han uppmanades nu att kvadrera det 39- siffriga tal, vari punddelen bestod. Ett par månader senare inkom han även med svaret härpå, fört till slut jämte hans vanliga begivenheter som lantarbetare.

Z erah Colburn var född 1804 (d. 1840) i Vermont, U.S.A. Redan som 8- åring uppträdde han i England och gav förevisningar av sin förmåga till snabb huvudräkning inför publik. En av de dokumenterade uppgifterna bestod i att beräkna summan av 8 upphöjt med 16. Efter c:a en halvminut angav han det korrekta svaret: 281 474 976 710 656 Han var kapabel att snabbt faktorisera upp till 6- siffriga tal i huvudet. Under äldre dagar (han blev 36) avtog skärpan för huvudräkning märkbart. Han är dock en av de fåtal mer durkdrivna huvudräknare som i detalj har redogjort för sina metoder.

T ruman Henry Safford (1836- 1901) är den för sin förmåga till huvudräkning mest välkände gestalten, också enär han tillika är en av astronomins historiska män. Han började räkna huvudräkning redan i 3- årsåldern, för att vid 10 års ålder vara fullt kapabel att dra kubikroten ur ett 7- siffrigt tal på blott några få sekunder. Den mest kända prövningen angavs av kyrkoherden Henry Adams, som en dag testade Safford med ett antal aritmetiska uppgifter av stigande svårighetsgrad. Det hela avslutades med den svåraste frågan: "Vad blir det artonsiffriga talet 365 365 365 365 365 365 multiplicerat med sig självt?" Efter någon minuts våndor, varunder Safford sprungit runt i rummet, äntrande, mumlande och tuggande, var denne färdig att utsäga svaret, vilket löd: 133 491 850 208 566 925 016 658 299 941 583 225

H olländaren Wim Klein (f. 1914) gick under epitetet "Den mänskliga datorn". Så delvis då hans förmågor rönte viss efterfrågan från somliga som på denna tid såg vissa fördelar i hans maskinmässighet framför de riktiga maskinernas. Han började räkna huvudräkning som 10- åring. Såsmåningom utvecklade han en faiblesse för vissa typer av problemställningar, exempelvis talkvadrater. Han uppbar tidvis även egna världsrekord såsom efter november 1978 då han i en järnvägsvagn i Hagalund, Sverige, slog sitt tidigare dito genom att på 3 minuter och 51 sekunder dra trettonde roten ur ett hundrasiffrigt tal. Emedan han hade lärt sig hela den tvåsiffriga multiplikationstabellen utantill gick naturligtvis multiplikation av tre och flera tvåsiffriga tal med varandra med omedelbar fermitet. Den tvåsiffriga multiplikationstabellen uppställer uppemot 5000 olika (1)/ 2- siffriga kombinationer och merendels fyrsiffriga summor. Wim Klein arbetade språkligt, i det att han "bankade" in de progredierande sifferställningarna. Således försinkades han avsevärt av att tvingas utföra sina beräkningar med munnen fylld av vatten.

I ndiskan Shakuntala Devi, Bombay 1932, är det kanske senaste fenomenet med inriktning på huvudräkning. Hennes förmåga uppodlades genom faderns försorg, med vilken Devi åkte land och rike kring för att ge publika prov på sina konster. Shakuntala Devi är känd för sitt lilla styrkeprov vid imperial College i London, varest hon på 28 sekunder korrekt framtog summan av tvenne på stället slumpmässigt genererade 13- siffriga tal; nämligen: 7 686 369 774 870 x 2 465 099 745 779 vilken är: 18 947 668 177 995 426 462 773 730 Man kan konstatera att den första faktorn har en 0.a som avslutande siffra, vilket naturligtvis i beräkningshänseende kan sägas korta talet till 12 siffror. Flertalet människor skulle dock inte ens hinna läsa in ovanstående tal på 28 sekunder. Shakuntala Devi innehar ännu ett rekord i huvudräkning, detta sedan hon den 24 januari 1977 på blott 50 sekunder beräknade 23:e roten ur ett 201- siffrigt tal. Hur många decimaler som ingick i svaret ges det tyvärr, i de vanliga källorna, inget besked om.

M an brukar säga att de extraordinära huvudräknarna mer vanligt än bland folk i övrigt antingen har en hög, eller en låg IQ. Ehuru med mindre rätt, så förknippar ju redan folk förfarenhet på området såsom ett belägg på intelligens. Den partiella dragningen nedåt i IQ- hänseende är kanske svårare att förstå. Förklaringen ligger i att ett och annat fenomen har en sparsmakad begåvningsprofil, inte sällan ledsagad av infantil autism. Man bör understryka att det är en mycket liten andel av dem vilka diagnostiseras med infantil autism som uppbär dylik begåvning. Även som deciderad huvudräkning är dessa människors inriktning ofta synnerligen smal.

E tt berömt typfall är de båda tvillingarna George och Charles, varav den tidigare gick längst i extraordinära kapaciteter. Deras egentliga förmåga till regelrätt huvudräkning var ytterligt ringa. Så var de de t.ex oförmögna till även enkel addition och subtraktion. Likväl kunde George redogöra för veckodagen för varje datum 40 000 år framåt och bakåt i tiden. De kunde även redogöra för veckodagen för varje påskdatum inom dubbla tidsspannet. Då en gång en tändsticksask föll ned och stickorna spred sig över golvet utsade först George, sedan Charles och så återligen George: "37" Det visade sig att antalet tändstickor var 111 och 37+ 37+ 37= 111 På förfrågan hur de kunde hinna räkna tändstickorna så snabbt blev svaret att de såg, inte räknade.

   Kåre Andersson