O rdet kokain kan via "coca" härledas till Mymaraindianernas ord för växt. Kokainet utvinnes från kokabusken, vars blad sedan urminnes tider har nyttjats av Sydamerikas indianer för dess effekter på kroppen. Bladen tuggas tillsammans med aska eller kalk, varigenom brukaren upplever en dämpning av de normala, fysiska behoven. Efter den spanska erövringen av Inkariket spreds drogen under loppet av ett par hundra år till Europa och renframställdes såsom kokain 1860 av Wohler och Niemann. Detta blev startskottet för en snabb spridning inom alla sociala skikt i västvärlden. Kokain användes för "avvänjning" av ett flertal andra droger såsom alkohol, opium och morfin, som innedrog samt som euforikum i största allmänhet.

K okainet verkar genom att frigöra nervtransmittorsubstanserna dopamin och norepinefrin genom återupptagshämning, samt motverka serotoninets lugnande effekter på nervsystemet. Kokain stimulerar det centrala nervsystemet och verkar sammandragande på blodkärlen. Det kan i stora doser och negativt hänseende även framkalla svettningar, hjärtklappning, konvulsioner och anafylaktisk chock samt död. Den psykiska upplevelsen av kokainruset är en känsla av eufori, sänkt behovströskel, samt självsäkerhet. Under den tid som kokainmissbrukaren är i sitt rus ligger energiomsättningen på en förhöjd nivå och många av hjärnans viktiga substanser förbrukas snabbt. Kokainruset varar som längst en timme, varefter resurserna är förbrukade, något som redan vid måttligt kokainbruk ger starkt depressiva känningar. Det är främst i denna, subtilare bemärkelse som kokainet skapar beroende. Kroniskt kokainmissbruk förorsakar sänkta nivåer av enkefalin, vilket jämte dynorfin och endorfin är en grupp kroppsegna opiater. I åtföljd härpå kompenserar sig kroppen genom tillväxt av antalet korresponderande receptorer. Det förhöjda antalet receptorer sammanträffar troligen till del med abstinensproblematiken. Antalet dopaminreceptorer i det centrala nervsystemet sjunker i stället, om än i måttlig grad. Kokain brukar eljest, t.ex vid jämförelse med amfetamin, påstås vara utan toleransskapande effekter, vilket alltså är en sanning med modifikation. I enlighet med resonemanget om abstinensens grund kan likväl den fysiokemiska mekanismen för uppkomsten av beroende sägas vara av relativ natur. Således förekommer stundom reglerat bruk, ehuru också detta i längden är såväl riskabelt som onyttigt. Inom medicinen användes kokainet, om än i allt mindre omfattning, som lokalanalgetika. T.ex bedövar kokain, applicerat på ögats hornhinna, denna, vilket också historiskt var en av de första iakttagelser som gjordes. Införandet av kokainet in i kroppen brukar nämligen generellt kunna tillgå via kroppshinnorna (även inhalering), försåvitt ej genom injektion. Utifrån kokain har ett stort antal förfinade, syntetiska lokalbedövningsmedel såsom prokain, lidocain, cincain och carbocain, framställts.

D et klassiska sättet för intag av kokain är sniffning. Kokainet kan också appliceras på andra slemhinnor såsom under tungan eller på genitalierna. Injektion av en kokainlösning är en tredje metod. I alla dessa fall föreligger drogen bunden i form av kokainhydroklorid, detta emedan kokain är en alkaloid, vilken sorts ämnen företer basiska egenskaper. Riskerna med injektion utgör ett separat kapitel eftersom det kokain som säljes på gatorna aldrig är rent utan uppblandat med "cut" av oviss sammansättning. Tillsatser av mjöl och krita löser sig inte i injektionssatsen utan bildar klumpar vilka sedemera lätt fastnar i ådrorna och bildar proppar. Andra tillsatser kan vara kemiskt aktiva och interagera med blodets koagulativa mekanismer m.m. Till yttermera visso är tillsatserna (liksom i och för sig även sprutorna) ofta bakteriellt kontaminerade. Konsekvenserna härav kan efter en injektion bli ödesdigra. Genom att blanda ned kokainhydroklorid med bikarbonat i en vattenlösning, upphetta till utfällning, filtrera och tvätta, erhålles crack. Medan saltet har en smältpunkt på 195°C samt sönderdelas vid upphettning, är denna form stabilare, samt med lägre smältpunkt (98°C). Den lämpar sig därför för "rökning". Effekterna av crackinhalation är påtagligare än de av slemhinneapplikation, så då halten kokain genom förfaringssättet efter intag bringas att stegras relativt snabbare.

   Kåre Andersson